Min farmor dog för en och en halv vecka sen . Torsdagen den 23e September på förmiddagen . Det konstiga är. Dagen före hittade jag ett svart band i garderoben och satt på det på överarmen . Sorgband? Hur kunde jag helt omedvetet veta vad som skulle hända eller var det helt enkelt en slump? Nu har jag burit bandet dag som natt sen dess och det får sitta på tills begravningen den 22 Oktober .

Det var väntat att det skulle hända, men inte såhär snabbt. Jag hade ställt in mig på att hon skulle gå bort, men inte såhär tidigt. Senaste tiden framförallt sen de flyttade in till AttmarsHem, har man märkt en helt klart skillnad på både Farmor och Farfar. Farfar är dock stark och hoppas verkligen han kan kliva upp och resa sig efter denna tragedi. Utan att säga för mycket tror jag de varit gifta i runda slängar 60 år i alla fall. 60 Jävla år.. Fattar inte hur länge det är.

Farmor var som den bästa Farmor kunde vara, även om vår relation kanske inte var den närmaste men absolut inte den sämsta heller. Jag träffade mina far föräldrar mycket när jag var mindre vill jag påstå. Vi var ofta och hälsade på och när jag och min bror sov över där till och från, men det var ju ett tag sen nu. Nu på senare dar hjälpte vi till med mycket på deras hus och tomt, gräsklippning och skottning med mera med mera. En självklarhet för mig.

När de flyttade från Sörfors till Lucksta, en flytt på kanske 3 km, blev det sämre med besökandet. Vi hjälpte till att flytta och städa ur huset, och första månaderna var vi där och hälsade på en hel del, men sen gick det utför. I och med att jag flyttade ner till Stockholm för ett halv år sen och att farmor blev sämre och sämre har vi inte alls träffats så mycket som förr, även om jag varit uppe i Sundsvall mycket har det inte blivit av, Men jag kände att jag inte klarade av det, Min farmor var inte den som hon var förut, den farmorn jag hade som lite, men jag är vuxen jag förstår ju vad som händer även om det är jobbigt, jag ångrar det kanske lite nu men ändå inte . Nu har jag minnet av min underbara farmor på näthinnan bland tårarna varje dag. Jag kommer ihåg hur glad och snäll hon var, hon ville alltid ens bästa. En farmor som alla borde få ha.

Min farmor var den första nära vän för mig som dött. (Förutom vårt Marsvin som dog för X antal år sen) Visst några släktingar runtom av tyvärr gått bort innan detta, men ingen som detta.. Jag har funderat förut hur jag skulle reagera då det hände. Hade ingen aning om hur det skulle bli. Pappa ringde på torsdag kväll och berättade, först kändes det som bara, ja jag visste ju det skulle hända snart. Men klart jag blev ledsen, jag grät och snorade ner Fridas del av sängen medan och höll om mig, tack för det, Låg i sängen några timmar och bara låg. Jag visste det skulle hända men varför redan nu ? Fredagen efter var det jobbigt att åka till jobbet men det var nog bra det så jag hade något annat att tänka på, kom på mig själv flera gånger så och tänka på henne utan att få någonting gjort. Men det måste väl vara okej en sådan dag ? Nu har det som sagt gått över en vecka och det börjar lägga sig, men snart skall det rivas upp igen under en begravning.. Sen får du vila och hålla koll på oss snurrhönor nere på jorden farmor..